Det började en kväll i 8:an. Jag satt som så många andra kvällar i soffan i vardagsrummet och kollade på tv medan pappa stog i köket och mamma höll på att stryka. Det fanns inte så mycket att titta på men jag fastnade framför tv 3 där det var en dokumentär om en tjej som hade haft anorexi och sedan blivit frisk. Man hörde hennes mamma prata om hur det var och man fick se bilder på henne och allt möjligt. Jag kommer fortfarande ihåg hur vissa av bilderna såg ut. Jag satt där i tio minuter, till dokumentären var slut och bara sög i mig allt jag hörde. Det var sedan när jag gick därifrån som tankarna kom igång. Jag är onöjd med min kropp, det sättet gjorde tjejen i filmen jättesmal, varför inte prova?

Det bör nog tilläggas att jag vid den tidpunkten hade två vänner i skolan som började gå mer och mer mot emo-hållet. Det var vi tre mot alla andra, eller alla andra. Det var vi mot killarna i klassen som hade sett ut oss som lämpliga att hacka på. De skrek fula ord efter oss, följde efter oss när vi skulle smygröka och protesterade högljutt om de var tvugna att sitta bredvid oss. Kort och gott, jag hade en föreställning om hur högstadiet skulle bli. Jag skulle gå på fester, få massa nya vänner, skaffa pojkvän, vara populär osv. Inget av det inträffade, utan det blev tvärtom och jag förstod att jag inte dög som jag var.

Efter att ha sett dokumentären började jag äta mindre på dagarna. Jag mätte mig runt midjan, låren och höfterna. Vägde mig och skrev matdagbok. killarna i klassen blev om möjligt ännu jobbigare och mitt liv kändes meningslöst. Vi tre bästa vänner umgicks allt mindre på fritiden och vi var alla mycket mer hemma framför datorn. Högstadiet som skulle bli så sjukt bra blev precis tvärtom. Pest och pina. Jag började skära mig och blev allt mer ensam och ledsen.

Någon gång i Januari i 8:an vände det. Mina två vänner var sjuka och jag hakade på några andra tjejer i klassen som jag faktiskt kunde prata med. Efter den dagen började jag vara allt mer med dem i skolan och så småningom även på fritiden. Jag blev accepterad in i gruppen, som precis den jag var. en av mina nya kompisar blev tsm med en av killarna som "mobbat" oss innan och vi blev vänner. Allt hade vänt, mitt liv svängde 90 grader och i och med detta så försvann matproblemen och det faktum att jag skar mig. Allt blev bra och jag gick vidare trodde jag i alla fall.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jag känner mig så sjukt misslyckad. Även fast det enda jag vill är att låta bli att äta, så klarar jag inte av det. Hur kan det vara så svårt, när man vill det så mycket. har jobbat idag och ska jobba imon, innan de ska jag hem till min moster och ...

Våren fortsatte och jag gick till kuratorn en gång i veckan ungefär. Saken var bara den att hon inte hjälpte mig med mina riktiga problem. Jag vet inte om det var henne eller mig det var fel på, men vi pratade ingenting om mat utan det handlade mest ...

Tiden flöt på, jag började gymnasiet och fick nya vänner. Det kändes som om mina problem aldrig hade funnits och jag kunde andas och ta plats. Tills våren i 1:an. Min bästa vän hade börjat spela i ett band och därigenom träffade jag mitt livs ditills...

Detta är en i allra högsta grad personlig blogg. Ingen kan veta vem jag är egentligen. Men jag ska försöka beskriva mig själv utan att tala om vem jag egentligen är. Jag heter inte Wilma på ritkigt, men sedan jag såg skärgårdsdoktorn har jag tyckt om...