jag känner mig så sjukt misslyckad. Även fast det enda jag vill är att låta bli att äta, så klarar jag inte av det. Hur kan det vara så svårt, när man vill det så mycket.

har jobbat idag och ska jobba imon, innan de ska jag hem till min moster och äta lunch, underbart. Har spenderat en halvtimme framför toaletten inatt. Om något så gör det att jag känner mig ännu mer patetisk. Hur dålig är man inte om man inte ens klarar av att spy. Får panik. Känner mig så fruktansvärt äcklig. Men kan man inte spy får man straffa sig själv på andra sätt.

Jag skäms verkligen över det och jag önskar att jag inte behövde skära mig. Men det finns inget annat sätt för mig att klara av det här. Är ensam hemma ett par dagar så jag ska verkligen ge allt för att få upp all skit jag stoppar i mig. Jag förstår inte varför hela tiden förstör för mig själv. Det är som om att bara för att jag vet att jag inte får så måste jag bara äta ännu mer och ännu mer och ännu mer...

Måste sova nu så jag kommer iväg till min moster imorgon. Hade inte vart fel om hon ringde och ställde in...

sov gott

Våren fortsatte och jag gick till kuratorn en gång i veckan ungefär. Saken var bara den att hon inte hjälpte mig med mina riktiga problem. Jag vet inte om det var henne eller mig det var fel på, men vi pratade ingenting om mat utan det handlade mest om att jag och mina föräldrar bråkade om att jag skulle ta disken. Vilket i och för sig var ett problem, men ingenting jag behövde hjälp av kuratorn för att lösa. Kanske skulle jag ha tatt upp saker att prata om men hur. "I går fick jag ångest efter att jag åt en macka." Vad skulle hon svara på det liksom? "Jaha, det var ju trist."

Nej, jag tröttnade på meningslösa timmar hos henne och slutade helt enkelt svara när hon smsade om att boka en ny tid.

det var någon gång under våren i 2:an då ja gick hos kuratorn som allting började förändras. Från att ha ätit så lite som möjligt nästan varje dag började jag köpa stora godispåsar och chockladkakor efter skolan. Jag hade hållt mig från det goda så länge så nu vräkte jag bara i mig allt jag kunde. Så många gånger som jag har suttit inne i badrummet böjd över toastolen och stoppat fingrarna i halsen. Så många gånger jag har gått därifrån utan att ha fått upp någonting alls. Jag har till och med bett till gud att jag ska kunna kräkas med hjälp av fingrarna, men jag kan bara inte. Det finns nog få gånger jag har kännt mig lika patetiskt som när jag stått böjd över toaletten och inte kunnat få upp någonting över huvudtaget. Inte ens lite. Patetiskt.

Sommaren gick, jag måde nu ännu sämre eftersom jag varvade svält med hetsätning. Och det värsta var att det var oftare jag hade dagar at hetsätande än av svält. Jag började gå upp i vikt istället för ner, det gick åt helt fel håll. Det få kilon jag lyckats gå ner året innan gick jag upp igen på nolltid. Jag ringde toill um när skolan började för ja tänkte att en kurator/psykolog där kanske skulle kunna hjälpa mig. Det visade sig att när man ringde satte dom upp en på en lista och så gick det en månad innan de ringde tillbaka och man fick boka en tid. Ja vet inte om det bara är jag men jag tycker det är ganska svårt att bara rabbla upp allt man tänker och allt som är jobbigt och pinsamt för en helt okänd kvinna i 40 årsåldern. Är det något som matproblem för mued sig så är det väl en enorm skam och hur ska man då kunna sitta och bara babbla på om allt man tycker är skitjobbigt, som om det vore vädret man pratade om...

Tiden flöt på, jag började gymnasiet och fick nya vänner. Det kändes som om mina problem aldrig hade funnits och jag kunde andas och ta plats. Tills våren i 1:an. Min bästa vän hade börjat spela i ett band och därigenom träffade jag mitt livs ditills största kärlek. Vi kan kalla honom M. M, jag och min bästa vän umgicks mycket under våren i 1:an och blev bra vänner, jag ville itne erkänna det för mig själv men jag började få känslor för honom, starka känslor. Jag blev helt enkelt kär i M och så fort jag var med honom var jag glad. Men M hade ett ex som han nu var bästa vän med. Det tog slut mellan dom ungefär en månad inna jag lärde känna honom så det hade inte gått lång tid. Det var M som hade blivit dumpad av henne och man märkte verkligen att han älskade henne och såg upp till henne. Så jag började också att se upp till henne, tänkte att om jag bara blev lika bra som hon så skulle han vilja ha mig. I och med den viljan att bli bättre, snyggare och perfekt kom tankarna från 8:an tillbaka. Jag började igen, jag ville ju bara bli lyckad så att han skulle vilja ha mig. Till saken hör att exet hade haft anorexi och blivit inlagd på sjukhus ungefär ett år innan hon träffade M.

Det gick bra till en början, och vi blev tsm efter ungefär en månad. Men hans ex fanns med hela tiden och i jämförelse med henne såg jag mig själv som ful, äcklig och så mycket sämre än henne. Så det fortsatte, allt för att M inte skulle dumpa mig utan vilja ha mig. Hans ex fanns hela tiden med i bilden och det kändes som om han hade två flickvänner. Under hösten gick jag allt djupare och djupare ner i mina problem och eftersom M visste om det pratade jag mycket om det med honom. En dag i november gjorde han slut. Han sa att han inte hade några känslor kvar för mig längre. Men vi fortsatte prata eftersom att jag desperat behövde ha kvar honom i mitt liv och han ville vara min vän. Efter tre veckor var vi på samma nyårsfest och han stog och kysste en annan tjej mitt framför mig, som han därefter blev tsm med. Ja ville bara dö. Jag hade mått dåligt förut men det här var värre än någonting annat. I över ett halvår så jag världen i grått och eftersom vi fortsatte att prata med varandra fick jag till slut reda på att han ångrade att han gjorde slut med mig. Han hade inte gjort det för att han inte hade känslor kvar utan för att han inte orkade med att jag mådde så dåligt. Men då var det försent och han hade en ny tjej.

Det var en kväll i Januari som vi pratade på telefon och han berättade den verkliga orsaken till att han gjorde slut. Jag bröt ihop eftersom jag insåg att det var jag själv som hade förstört allting genom att göra mitt bästa för att få ha det kvar. Det blev för mycket och eftersom han hade tjatat hela hösten om att jag skulle söka hjälp så gick ja nu med på att göra det med hans hjälp.

när jullovet var slut sågs vi i skolan när lektionerna var slut för dagen och letade upp en kurator. Jag skakade, var sjukt nervös och jag höll honom krampaktigt i handen. Vi satt därinne hos kuratorn och pratade i en timme ungefär och det var nog mer dem än jag som tillslut bestämde att jag skulle få en tid där veckan därpå och börja gå dit ungefär en gång i veckan.

Det började en kväll i 8:an. Jag satt som så många andra kvällar i soffan i vardagsrummet och kollade på tv medan pappa stog i köket och mamma höll på att stryka. Det fanns inte så mycket att titta på men jag fastnade framför tv 3 där det var en dokumentär om en tjej som hade haft anorexi och sedan blivit frisk. Man hörde hennes mamma prata om hur det var och man fick se bilder på henne och allt möjligt. Jag kommer fortfarande ihåg hur vissa av bilderna såg ut. Jag satt där i tio minuter, till dokumentären var slut och bara sög i mig allt jag hörde. Det var sedan när jag gick därifrån som tankarna kom igång. Jag är onöjd med min kropp, det sättet gjorde tjejen i filmen jättesmal, varför inte prova?

Det bör nog tilläggas att jag vid den tidpunkten hade två vänner i skolan som började gå mer och mer mot emo-hållet. Det var vi tre mot alla andra, eller alla andra. Det var vi mot killarna i klassen som hade sett ut oss som lämpliga att hacka på. De skrek fula ord efter oss, följde efter oss när vi skulle smygröka och protesterade högljutt om de var tvugna att sitta bredvid oss. Kort och gott, jag hade en föreställning om hur högstadiet skulle bli. Jag skulle gå på fester, få massa nya vänner, skaffa pojkvän, vara populär osv. Inget av det inträffade, utan det blev tvärtom och jag förstod att jag inte dög som jag var.

Efter att ha sett dokumentären började jag äta mindre på dagarna. Jag mätte mig runt midjan, låren och höfterna. Vägde mig och skrev matdagbok. killarna i klassen blev om möjligt ännu jobbigare och mitt liv kändes meningslöst. Vi tre bästa vänner umgicks allt mindre på fritiden och vi var alla mycket mer hemma framför datorn. Högstadiet som skulle bli så sjukt bra blev precis tvärtom. Pest och pina. Jag började skära mig och blev allt mer ensam och ledsen.

Någon gång i Januari i 8:an vände det. Mina två vänner var sjuka och jag hakade på några andra tjejer i klassen som jag faktiskt kunde prata med. Efter den dagen började jag vara allt mer med dem i skolan och så småningom även på fritiden. Jag blev accepterad in i gruppen, som precis den jag var. en av mina nya kompisar blev tsm med en av killarna som "mobbat" oss innan och vi blev vänner. Allt hade vänt, mitt liv svängde 90 grader och i och med detta så försvann matproblemen och det faktum att jag skar mig. Allt blev bra och jag gick vidare trodde jag i alla fall.

Detta är en i allra högsta grad personlig blogg. Ingen kan veta vem jag är egentligen. Men jag ska försöka beskriva mig själv utan att tala om vem jag egentligen är. Jag heter inte Wilma på ritkigt, men sedan jag såg skärgårdsdoktorn har jag tyckt om det namnet. Jag lever ett liv som alla andra i guess. Med den lilla detaljen att jag är helt lost, och då menar jag helt lost. Inte dum i huvudet men jag har så mycket som jag går och tänker på och faktiskt så mycket problem. Det är egentligen inte meningen att någon ska läsa den här bloggen, så gnäll inte på mig om jag skriver ointressanta inlägg. Detta är bara mitt sätt att få ur mig allt.

Sedan jag gick i 6:an har jag ogillat min kropp, eller det är så långt jag kommer ihåg i alla fall. Det är en sak att ogilla sin kropp eller delar av den, det gör väl alla tjejer från och till. Men det är en helt annan sak att gå steget längre och göra något åt det. Att upptäcka att möjligheterna finns att sluta äta, spy eller äta flera ton en dag för att nästa dag äta ett knäckebröd. Det här är min berättelse om hur jag gick från tanke till handling, om hur jag blev en av alla dom som var sjuka.